Pajaspumpa

Publicerad 11.11.2016 kl. 16:51

ALMA OCH JAG HAR SLÄPPT DET FÖRSTA PODDAVSNITTET! 

 

Fanny Willman
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 8 med bokstäver:

Starka kvinnor

Starka kvinnor...

Kvinna och stark är inte motsatsord, alltså behöver inte det förtydligas att en stark kvinna är stark.

Ändå måste inte kvinnor vara starka. Kvinnor får vara starka, svaga, vackra, fula och vilka adjektiv som helst.

Ändå måste inte alla feminister vara starka.

Hur ofta talar vi om starka män? Nej, just det. Vi talar om män, kvinnor och starka kvinnor.

 

Har ni för övrigt hört First Aid Kits låt som släpptes på kvinnodagen? SLAY.

Publicerad 12.03.2017 kl. 10:13

Var aldrig mer avundsjuk på andra kvinnor

Så här är det. Vi kvinnor blir omedvetet lärda av samhället att vi ska vara avundsjuka på varandra. Vi tävlar mot varandra och drivs av principen "there can only be one" eftersom vi är födda i ett mansdominerat samhälle.

I praktiken betyder det här att det ofta är lättare för män än för kvinnor att tillträda vissa positioner, uppfattas ha vissa egenskaper eller uppskattas för sina prestationer. 

I praktiken betyder det här i sin tur att endast en av Finlands presidenter varit kvinna, män oftare intervjuas i egenskap av experter på områden som rör ekonomi, vetenskap och politik och att kvinnor gör den största delen av det så kallade oavlönade hemmaarbetet. Listan är lång.

Någonstans förstår jag och finner det logiskt att män inte är så måna att pruta på sina priviligier och jobba för att kvinnor ska få lika mycket politisk, ekonomisk, social och juridisk makt (en definition på feminism) som de själva har. Det skulle innebära att de måste säga i från sig en del av sin makt, och det är ju rätt så skönt att sitta på makten kan jag tro. 

Att kvinnor är avundsjuka på andra kvinnor är också förståeligt. Vi tävlar mot varandra om samma begränsade utrymme som finns till för oss. Om en kvinna med erfarenhet, utbildning, kompetens och drivkraft drömmer om att bli VD för ett börsbolag och vet att bara två av Finlands 118 börsbolag har kvinnliga VD:n, ja då är det klart att hon blir avundsjuk på dessa två.

MEN VI MÅSTE ÄNDRA INSTÄLLNING. Vi måste aktivt jobba bort den avundsjuka vi känner mot andra kvinnor. Att en kvinna erövrar ett manligt territorium banar väg för framtida kvinnor att göra samma sak.

Samhället är inte jämställt ännu och 2017 finns det ännu kvinnor som gör saker och når positioner som inga kvinnor tidigare gjort. De här kvinnorna och andra kvinnor i vår vardag som gör något vi också önskar att vi kunde göra måste vi lyfta upp. 

Att vara mindre avundsjuk på andra är inte bara bra för systerskapet och feminismen, det är en rätt skön inställning till livet att byta ut avundsjukan mot uppmuntran.

Så peppa kvinnor i din närhet, systerskapet är allt! <3

Publicerad 08.01.2017 kl. 15:44

Två poddar som alla borde lyssna på

Mina nyaste poddfavoriter, wihooo!

Women of the hour. Lena Dunham är antagligen mest känd för sin bok Not that kind of girl och sin tv-serie Girls. Dessutom poddar Lena Dunham. Hennes podcast handlar om att lyfta fram kvinnors erfarenheter inom olika ämnen.

Det senaste avsnittet älskade jag!! Det handlar om högljudda kvinnor, i den bemärkelsen att bland annat artister, dirigenter och radiopratare berättar sina historier om hur de kom in i den branch de befinner sig i och det sjuka i att det ännu finns en "the first woman" inom många delar av musikvärlden 2016 och 2017. 

En varg söker sin pod. Min syster tipsade mig om den här podden i oktober och sedan dess har jag inte missat ett avsnitt. Den här podden har med all rätt tagit över Hannah Widells och Amandas Schulmans plats på listan över vilka fredagspodcaster jag lyssnar på.

Liv Strömquists feministiska serier har jag länge tyckt om och podcasten är inte sämre. Liv och Caroline Ringskog Ferrada-Noli är två upplysta, smarta och tänkande kvinnor som talar om feminism, samhälle, kultur och liiivet. Deras diskussioner är ärliga och så på pricken bara. 

Publicerad 07.01.2017 kl. 11:30

Bröst, tissar, bomber, meloner

Rubriken kräver möjligtvis sin förklaring, den är början till en av de hejaramsorna min lågstadieklass knåpade ihop till ett forskningsprojekt om bröstcancer. Här kommer ett informativt och detaljerat inlägg om bröst, på ett så osexigt sätt som det bara går. 

Ja, bröst. De kan vara stora, små, hängiga, fasta, olika stora, släta, skrynkliga och så vidare i all onändlighet. På så sätt är de som vilken kroppsdel som helst. De kan se ut lite hur som helst och de ser olika ut på olika kroppar. 

Men på många sätt är de inte som vilken kroppsdel som helst. Kvinnors bröst är en sexualiserad kroppsdel som inte får visas. De ska se rätt ut för att vara accepterade. De ska vara bortgömda för att vara accepterade. De ska tjäna ett sexuellt syfte för att vara accepterade, hujeda mig den kvinnan som ammar i offentligheten eller visar sina bröst i ett annat ickesexuellt syfte.

Sedan jag var nio år har jag burit bh. Inte nödvändigtvis för att min kropp behövt hjälp med att bära upp brösten utan för att det bara är sånt man gör. Sånt man gör för att man blir tillsagd det och för att de ser bättre ut i en bh.

Tills för en och en halv vecka sedan när jag bestämde mig för att ta en bh-fri vecka. Nu är jag i det skedet när jag utvärderar min vecka och motiverar för mig själv huruvida jag borde sluta vara bh-fri eller trotsa normen och vara just det. 

Jag är inte tillräckligt insatt, kunnig eller påläst för att känna ett behov av att övertyga dig om att göra samma sak. Men om du vill höra andra tala om saken kan du söka på "why i don't wear bras" eller liknande på youtube. Här är mina subjektiva och oslipade tankar om min egen bh-användning. Med bh menar jag bygel och stoppning.

Anledningar till varför jag borde sluta använda bh:

- Jag har mindre ont i ryggen när jag inte har bh

- Det finns många andra sätt att få stöd/form

- Det finns många andra sätt att täcka mina av samhället seualiserade bröstvårtor om jag vill det

- Mina bröst mår bättre av att andas än att vara intryckta i någon liten kupa

Anledningar till varför jag borde fortsätta använda bh:

- Det är inte lika kallt om bröstvårtorna på vintern

- Stunden på kvällen när jag tar av bh:n är den skönaste som finns (kanske säger något om att jag aldrig borde lagt på den)

- Det ser aningen bättre ut med bh under många klädesplagg (vanesak antagligen)

Med argumenten vägda mot varandra vinner nog borde-sluta-använda-sidan. Möjligen slutar jag helt och hållet, jag får se hur det går.

 

Publicerad 03.12.2016 kl. 11:34

Inför nordiskt medborgarskap

Min första debattartikel! Helt ärligt hade jag missat att den fanns i dagens tidning, jag kom hem klockan nio efter en hel dag av musikalrepetition. När jag öppnade tidningen såg jag mitt namn på debattsidorna.

Nordisk känner jag mig allt nuförtiden när jag går runt och talar norska och refererar till skam och planerar att flytta till Sverige. Men allt för lätt är det inte att flytta till ett annat nordiskt land, därför behövs nordiskt medborgarskap. 

Publicerad 23.11.2016 kl. 22:22

Nytt poddavsnitt

Alma och jag talar i avsnitt två om Helsingfors stads katastrofala reklamkampanj, europeiska unionen aka vad är det ens och den finländska gymnasieutbildningen som är allt annat än gratis. Det kan hända att vi också hinner gå på en date med Trump och ta en stor kebab med pommes frites. 

Varsågoda! 

Publicerad 18.11.2016 kl. 09:19

Om att alltid orka prestera

Min höst. Sju styrelser, flera representationsuppdrag, en musikal att producera med klassen, kolumndeadlines, poddplaner, de sista gymnasiestudierna och så vidare. Den här hösten när jag skulle göra så mycket nytt och ha så roligt hela tiden har jag kommit till flera insikter.

Meningen med livet är inte att vara busy.

Meningen med livet är att må bra, finnas där för människor och göra det man tycker om. Förut har jag alltid sett upp till människor som gör allt varje dag för att uppfylla sina drömmar. Nu vet jag att drömmar är ingentling om du inte mår bra, finns där för människor och gör det du tycker om.

Det man tycker om kan också ta upp en för stor del av ens tid och energi. Det är därför det är så svårt att sätta gränser. Det är dagar när jag inte riktigt hinner sova, träna eller umgås med vänner som jag inte mår bra av att göra allt det som det var meningen att skulle vara så roligt att göra.

Jag är arbetsnarkoman till min natur. 

Det är bara för mig att inse att jag oberoende mängden av uppgifter kör på utan att stanna. Nya projekt, nya idéer och nya planer som jag hela tiden verkställer. När någon säger Fanny, orkar du verkligen med det här så lyssnar jag inte. Jag orkar alltid. Därför måste jag lära mig att det finns andra orsaker att säga nej än att det redan finns sju andra saker i min kalender samma dag. Jag måste låta mig motiveras av att ett nej skjuter upp väggkraschen några år. Till slut har jag förhoppningsvis skjtut bort hela väggen. 

Jag är a-d-e-r-t-o-n år.

Det är inte nu jag ska göra karriär. Det är inte nu jag gör valkampanj. Det är nu jag ska planera en flytt hemifrån och välja ett studieämne som jag ska nörda ner mig i och ha som högsta prioritet i några år framåt. Det är nu jag ska dumpa den där lilla djävulen som sitter på min axel och säger att en dag när jag inte tagit ytterligare tre steg framåt för att uppfylla mina drömmar är en onödig dag.

Fuck you prestationssamhället.

Jag ska fortsätta göra det jag gör, men jag ska fortsätta göra det för att jag tycker om att göra det. Inte för att det är en prestation som kan värdesättas just därför att det är en prestation. En prestation är beroende av andras bekräftelse och det finns något sorgligt i att det är motivet bakom en handling. Lycka, glädje och njutning när en individ gör något hen tycker om borde också få ha ett egenvärde. Jag ska fortsätta göra det jag gör, men jag ska fortsätta göra det för att jag tycker om att göra det. 

Och hörni, jag mår bra. Jag orkar. Det är det som är problemet. Jag orkar alltid och vet därför aldrig hur jag ska sätta gränser. Förhoppningsvis har jag kommit en bit på vägen när jag inte längre ser min fulla kalender som ett ideal. Idealet är att faktiskt tycka om att göra det jag faktiskt tycker om att göra. 

Finns det någon som ser mitt svammel ovan som begripligt och kanske till viss mån känner igen sig? Snälla berätta! 

Publicerad 13.11.2016 kl. 11:48

Natten då världen höll andan

...och aldrig pustade ut. Halv två steg jag upp för att åka på valvaka med SU i Österbotten och flera vänner som jag hade bjudit in dit. 

Jag försöker att inte vara för ledsen eller arg över ett val som jag inte kunnat påverka. Jag försöker att förstå, gå vidare och fortsätta jobba för en bättre värld.  

Efter en vakad natt och för många koppar kaffe blev jag ombedd att kommentera valet i egenskap av öviselev i radio vega Österbotten. HÄR kan du höra vad vi i övis hade att säga om valet. Inslaget börjar vid ungefär 9:25. 

Publicerad 09.11.2016 kl. 17:20

Att sörja människor jag aldrig kände

Gravgårdarna lyser upp idag på alla helgons dag. Alla sörjer någon. Kyrkan ber oss dela med oss av sorgen och saknaden under hashtagen #jagtänderljus. 

Min första tanke är att sorg inte är något jag vill prata om. Jag vill tända mitt ljus och gå vidare. Min andra tanke är att sorg är något vi, inklusive jag, borde prata om.

Så jag berättar om sorg och saknad. Jag tänder ljus och försöker dela med mig av den saknad jag aldrig tidigare lyckats sätta ord på och själv förstå. 

I mitt liv är sorg att sörja människor jag aldrig fick lära känna. I mitt liv är sorg att höra berättelser och historier som jag inte kan relatera till. I mitt liv är sorg att inte känna dem jag ser på fotografier, att inte minnas deras ansikten eller kunna höra deras röster i mitt huvud. 

Jag är lillasystern han aldrig riktigt hann lära känna. Jag är barnbarnet de aldrig hann träffa. Jag är sladdbarnet som gick miste om fyra människor.

Jag tänder ljus för min storebror som begick självmord som sextonåring. Jag tänder ljus för min mormor, morfar och farfar som alla dog i för ung ålder. Jag tänder ljus för alla som sörjer en relation som gick förlorad när de här familjemedlemmarna dog. 

#jagtänderljus

Publicerad 05.11.2016 kl. 17:08



Follow

 

Fanny 
Birgit Gustava 
Willman
Kolumnist, feminist och gymnasist.
På väg utomlands för att bli jurist eller journalist.

Mig hittar du med fingrarna glödande på tangentbordet, kring mötesbordet, på en fika, bakom pianot, bakom kameran eller på hästryggen.

Besatt av spenat, läppstift och magnus och peppes podcast.

Välkommen hit!