För att det är menskligt

Min första debattartikel!

Med Annika Norlins sommarprat ljudande i hörlurarna begav jag mig ut för en springtur. Jag hade laddat ner podcasten för flera månader sedan och sett fram emot att lyssna till en av mina svenska favoritartisters sommarprat. Inte visste jag att det skulle handla om pms, hormoner och kvinnokroppen. Inte anade jag hur befriande det skulle vara att höra det privata och förbjudna faktabaserat och ärligt återgivet. 

När jag passerade tre sprungna kilometer berättade Annika för mig att hon en dag i månaden några dagar efter sin pms är självsäker, effektiv, kreativ och helt ostoppbar. Hon fortsatte med att förklara att det beror på att östrogennivåerna återställs efter den hormonella bergochdalbana som pms innebär.

För mig var den ena dagen i månaden idag. Den ena dagen när jag tyckte mig få superkrafter, idéer och ork från ingenstans. Möjligen från återställda östrogennivåer. Därför kände jag mig supersnygg utan smink under skoldagen, ringde samtal och tog tag i projekt jag inte orkat ta itu med på eftermiddagen, knöt på mig springskorna och sprang snabbt och långt under kvällen och beslutade mig för att blogga nästan mitt i natten. 

Ännu en gång. Kvinnokroppen fascinerar mig. 

I torsdags publicerades min första kolumn i Vasabladet och ÖT. Jag är stolt och glad över den respons jag fått för min text. 

När jag är omgiven av mina syskonbarn är jag beredd på att när som helst förväntas försvara mina handlingar och ord. Barn är inte rädda för att ifrågasätta. Dessutom ser de upp till mig, de där några som kallar mig "moster fanny". Så det är klart att de observerar vad jag gör och vad jag säger.

En episod från en juliförmiddag förra året minns jag så klart och tydligt. Jag står stressad framför spegeln i köket i mina systrars sommarhus och sminkar mig. Medan jag applicerar pudret ser jag femåringen och sexåringen reflekteras i spegelbilden.

De står bakom mig och iakttar. "Vad gör du?", frågar sexåringen. Jag svarar henne att jag sminkar mig. "Men... varför då?", fortsätter hon. Jag vänder mig om och ser på de två systerdöttrarna som beundrar mig med stora ögon. Jag försöker komma på ett svar till den uppriktiga fråga jag blivit ställd. 

Och jag kan inte. Jag kan inte säga att jag gör det för att det är roligt, för just då i stunden är det inte därför jag gör det. Jag kan inte erkänna att jag i all hast försöker täcka finnarna och markera ögonfransarna innan jag ska ut genom dörren och träffa folk.

Jag sminkar mig för att behaga samhället andra människor med mitt ansikte. Du också. Tack, Edith och Ingrid för att ni lärde mig detta!