YOLO

Dagen då jag flyttar hemifrån kryper närmare och närmare. Jag vet att jag i juni flyttar till Åland för att sommarjobba. Jag vet att jag i augusti flyttar till en lägenhet i ett annat land. 

Jag vet däremot inte var jag kommer att bo om fyra månader, jag flyttar dit mina studentbetyg tar mig. Högst upp bland mina sexton alternativ i min ansökan till Sveriges universitet och högskolor finns fyra juristprogram, efter det kommer några psykolog-, journalist- och kriminologprogram. Där finns också wildcards som kan göra mig till ekonom, genusvetare eller politices kandidat. 

Svergies regeländringar kring hur finländska betyg omvandlas har drabbat mig och någon gång varje dag tappar jag hoppet om att kunna studera juridik i Lund, Stockholm, Göteborg eller Uppsala redan på hösten. Därför har jag sökt till juristprogrammet i Oslo som plan B och Hanken i Helsingfors som plan C, eller snarare plan Ö om allt skulle gå precis som jag inte tänkt mig. 

Hur som helst. Jag vet väldigt lite om hur de nya antagningskraven i Sverige förändrar mina förutsättningar att komma in på de universitet jag vill studera vid om några månader. Student blir jag. Jurist blir jag om jag. Någon gång om jag verkligen vill. 

Ni vet alla berättelser vi hört som romantiserar att lämna den lilla staden på landsbygden för att flytta till en storstad. Det är som om vi intalas att det ligger något magiskt drömuppfyllande skimmer över den stora staden som ramlar ner på dem som stressat springer med en take away-latte i handen medan de balanserar sin laptop i armhålan på väg på yoga under lunchpausen. Eller så är det bara jag som är trött på att höra och gå på sådana sagor. Den kära klassikern med Jay Z och Alicia Keys till exempel. 

In New York,
Concrete jungle where dreams are made of 
There's nothin' you can't do
Now you're in New York
These streets will make you feel brand new
Big lights will inspire you

Så klart ser jag framemot att flytta till en ny stad, träffa nya människor, hitta nya sammanhang, bo i en egen lägenhet med en massa grönväxter och studera ett ämne jag tycker om och tror jag kan göra någonting bra med i framtiden.

Samtidigt vill jag inte gå på alla romantiska bilder som målas upp för mig. Jag vill bara flytta, leva, studera och se hur det blir. Det kommer att kännas ensamt i början och det är okej. Jag kommer antagligen vara tvungen att nöja mig med en sunkig lägenhet i något halvbra område i början och det är okej. Jag kommer inte att uppfylla alla mina drömmar på en gång och det är okej. 

The Lumineers (påsklovets/årets??? bästa upptäckt) har en låt som får mig att tänka YOLO NU FAR JAG. YOLO jag vill inte sova på golvet (bäddsoffan i mammas arbetsrum) i den lilla staden, jag vill ta på min favorite blouse, leave this town, make it out och se vad som händer. Möjligtvis kommer jag tillbaka, möjligtvis stannar jag kvar. Vem vet inte du, vem vet inte jag.

Innan intertextualiteten och det halvt motiverade parafraserandet går över till pinsamma nivåer vill jag dela med mig av YOLO-låten.

 

 

Publicerad 16.04.2017 kl. 16:00

Nuet nu är underbart

Plötsligt hade hundratals skoldagar och med dem den allra sista passerat förbi.

Nu är dagarna dagar utan lektioner i skolan. Nu är timmarna timmar på en blankett där jag redovisar för mitt jobb på Wasa Teater. Nu är minuterna minuter här och där när jag finner ork för att sitta med nosen i en psykologi- eller mattebok. 

Människor runt om kring talar om att äntligen hitta sin rätta studieteknik, fascination i sina skolböcker och rentav sig själva. 

Jag gör mitt bästa. 

Jag läser på studenten nu som då, men ändrar studieteknik och tappar fokus för varje sida jag vänder.

Jag vill studera, men pendlar mellan viljan att studera juridik, journalistik och psykologi. 

Jag går på styrelsemöten och engagerar mig, men meddelar på vartannat jag går på att jag inte kommer att fortsätta nästa år. 

Jag umgås med vänner, men funderar oundvikligen på vilka vänskaper som kommer att hålla efter att gymnasietiden är slut.

Samtidigt ställer jag mig i Sveriges ringliga bostadsköer, orkar sminka mig varje morgon, säger nej (!) när människor ber mig ställa upp på saker jag inte har tid och energi för, har bokat resa till Split i maj, känner mig utvilad varje dag, spontanklipper lugg, söker sommarjobb, umgås med vänner varje dag, skriver kolumner, tränar mer och mer...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

det är mycket som händer nu och många beslut att fatta. Ändå vill jag bara vara nu och vara den jag är nu. Besluten kommer ikapp någongång, det är då och då går det alltid att ändra sig ändå. Även om det händer mycket nu är nuet nu är helt underbart. 

Publicerad 26.02.2017 kl. 15:29

I give up

I juni besökte Emeline, Alma, Charlotta och jag Bryssel. Idag tog jag mig tid för att redigera alla bilder jag tog där. Bland alla bilder på chokladdränkta våfflor, stora byggnader och uppställda porträtt hittade jag fyra fotografier jag vill namnge. 

1. Vi ska nå ut till ungdomar! Vi behöver en tygkasse! Vi behöver ett budskap! Vi behöver en hashtag!!!

2. Man i Bryssel. Man med makt. 

3. Kontrast.

4. Fighting violence with violence. I give up. 

Publicerad 31.01.2017 kl. 21:44

Om alla kände en häst

Världen skulle vara en fredligare plats om alla kände en häst, tänker jag. 

Det är något med hästar. De kräver respekt för att visa respekt. De förstår utan att fråga. De har en själ som tar tid att lära känna.

Min älskade Dantte är den häst jag känt bäst och saknar mest.

Publicerad 30.01.2017 kl. 23:27

Två poddar som alla borde lyssna på

Mina nyaste poddfavoriter, wihooo!

Women of the hour. Lena Dunham är antagligen mest känd för sin bok Not that kind of girl och sin tv-serie Girls. Dessutom poddar Lena Dunham. Hennes podcast handlar om att lyfta fram kvinnors erfarenheter inom olika ämnen.

Det senaste avsnittet älskade jag!! Det handlar om högljudda kvinnor, i den bemärkelsen att bland annat artister, dirigenter och radiopratare berättar sina historier om hur de kom in i den branch de befinner sig i och det sjuka i att det ännu finns en "the first woman" inom många delar av musikvärlden 2016 och 2017. 

En varg söker sin pod. Min syster tipsade mig om den här podden i oktober och sedan dess har jag inte missat ett avsnitt. Den här podden har med all rätt tagit över Hannah Widells och Amandas Schulmans plats på listan över vilka fredagspodcaster jag lyssnar på.

Liv Strömquists feministiska serier har jag länge tyckt om och podcasten är inte sämre. Liv och Caroline Ringskog Ferrada-Noli är två upplysta, smarta och tänkande kvinnor som talar om feminism, samhälle, kultur och liiivet. Deras diskussioner är ärliga och så på pricken bara. 

Publicerad 07.01.2017 kl. 11:30

A trip down memory lane

2016 var ett år när världen tedde sig mörkare. Till stor del för att världen faktiskt blev mörkare för varje terrordåd som begicks, krig som utkämpades, seger som populismen vann i Europa och människa på flykt som nekades skydd. Till viss del för att jag blivit äldre och ser det mörka på ett annat sätt än förut.

Personligen var 2016 ett år när jag blev många vänner, lärdomar och upplevelser rikare. I slutet av året kom jag fram till att jag gjorde för mycket för att kunna forstätta i samma takt 2017, och att jag skulle må bra av att chilla ner lite. 

Men hör att summera mitt hittills mest händelserika år i mitt liv bjuder jag nu på en årsresumé, häng meee på en liten överblick över mitt liv 2016. 

Januari

2016 firades in på nyårsläger i Kokkola med bland annat dessa fina typer.

Jag började skriva kolumner för Vasabladet och ÖT och har gjort det var sjätte vecka sen dess. Jag skrev också några insändare från SU i Österbotten under året. 

 

Emeline, Alma och jag åkte till Helsingfors för finalen i debattävlingen i för finlandssvenska skolor på andra stadiet. Vi var nog lite nervösa, eftersom vi inte fick veta vilka teman vi skulle debattera förrän fem minuter före debatterna började. Bra gick det, vi kammade hem segern till övis och vann en resa till Bryssel. Direkt efter debattävlingen åkte jag till Karis för att delta i Ungdomens kyrkodagar. Där gör finlandssvenka ungdomar kyrkopolitik. 

Februari

Under året var jag med i en lifegrupp i Sions församling i Vasa. Det är en cellgrupp, där jag och två vänner träffas varannan vecka för att dela liv. Så värdefullt. På bilden syns en av våra fotovänliga bruncher vi hade i februari.

Äldstes dans var så roligt. Själva kvällen och kursen vi hade inför dansen, den svetsade samman årskursen inför abiåret. Samuel var den perfekta danspartnern, han var bra på att dansa men hade bra tålamod med att jag inte var det. Jag tycker så mycket om min röda klänning och hoppas på att kunna använda den i finare stundentföreningssammanhang. 

Efter äldstes dans inleddes en hektisk vecka. Som ny elevkårsordförande hade jag huvudansvar för att ordna faddergala i skolan. Samtidigt hade jag en italiensk gäst som bodde hemma hos mig och hon och jag deltog i program från morgon till kväll som hörde till den utbytesvecka med sex länder som pågick i skolan. Under samma vecka hade jag även kolumndeadline, red två gånger eftersom de jag red hos blev sjuka, talade i radio om flyktingkrisen, uppträdde på faddergalan, var med och ordnade en avskedsmiddag för utbytesgästerna OCH var konferencier för den.

Det blev sportlov och jag åkte till Stockholm med mina föräldrar. Jag sov ut, köpte böcker på bokrean, skickade in sommarjobbsansökningar, gick på teater, promenerade i den fina favoritstaden och drömde om att flytta dit.

Mars

I början av mars åkte Mikaela, Ellinor och jag till Sibbo för att ha "sleffisträff", som vi kallar det, hos Ida och Anna. Det enda jag har bild på är ett bord dukat för brunch. 

I mitten av mars skrev jag min första studentskrivning. Ämnet var religion och det gick så bra som det kan gå. 

April

Vi reste till Berlin med övis tyskagrupp och vasa gymnasiums tyskagrupp. Det är årets kanske mest minnesvärda vecka. Vi hann med så mycket intressant, lärorikt och roligt så det är inte klokt. Jag blev dessutom säker på att jag vill bo i Berlin och tala tyska på heltid någon period i mitt liv. 

Direkt från mellanlandningen i Stockholm på väg hem från Berlin tog jag ett flyg till Helsingfors. I Helsingfors deltog jag i SU:s kongress. På kongressen bestäms vilken politik förbundet ska föra. Min motion om att moderskapslagen ska godkännas enligt medborgarinitiativets och den förra regeringens proposition antogs. Det diskuterades allt från cannabis till trängselavgifter. Till kongressen hör också en hel del festande, men som sjuttonåring fick jag skippa den biten och var desto piggare under kongressessionerna istället hehe.

Klassen hade konsert med låtar från filmer och musikaler. Jag sjöng bland annat Håkans "För sent för Edelweiss".  

På vappen firade Ida, Anna, Mikaela, Edith och jag Idas artonårsdag i Vasa. 

Maj

Ida bjöd till träff vid sin villa i Larsmo, det var gemensamt födelsedagsfirande för Ellinor, Anna och Ida. De som var där var sådana kompisar som jag nästan bara träffade på läger. Under sommaren kom vi att träffas mycket mer. 

Mitt hår blev ljusare och kortare. 

Några skolkompisar kom på födelsedagsbrunch.

Juni

3 juni, min artonårsdag!! Jag svävade på lyckomoln från morgon till kväll. Jag vaknade av sång av mamma och pappa (eller ni vet, låtsades vakna). I skolan hade alla bra feelis eftersom det var sista skoldagen. Klassen hade utekonsert på ett lastbilsflak och halva skolan stod och dansade när vi uppträdde. Efter skolan drack jag en cider med Natalie på raawka. Solen sken och det var så varmt när klassen senare hade picknick på en brygga och jag drack en cider till. På kvällen spelade jag och många från årskursen volleyboll vid paradisön, myys. 

Sommarlovet kom och jag och mamma åkte runt på turné i Österbotten och gratulerade studenter. 

Jag åkte till Helsingfors för att hjälpa min gravida syster som var ensam hemma. I Helsingfors träffade jag Edith som jobbade på ett läger där och Anna som sådär annars kom in till stan från Sibbo. 

Det var dags för sommarens första lägerjobb när jag var hjälpledare på församlingens skriftskolläger. 

Säsong 4 av OITNB kom ut och jag och Natalie skulle ha maraton, men vi såg bara två avsnitt. 

Jag läste Mumin på tyska för att förbereda mig inför höstens studentskrivningar och åt mysiga sommarfrukostar. 

Jag fick körkort och blev medlem i SU:s internationella utskott.

Min midsommar var lite som kransen på mitt huvud. Den var lite ojämn men ändå vacker på sina ställen. 

Samma dag som brexit var ett faktum reste Alma, Emeline, Charlotta och jag till Bryssel och träffade inspirerande EU-profiler, åt musslor, drack öl, deltog i intressanta diskussioner och spatserade runt i staden. Vi hade det så roligt tillsammans, jag gick runt och skrattade konstant i deras sällskap. 

Mitt sommarjobb som lägerledare för SLEF inleddes med att hålla barnprogram på en årsfest i Helsingfors tillsammans med Anna. 

Juli

Mina systrar Amanda och Matilda flyttade med sina familjer till deras sommarstuga i Munsala. Jag sov över flera gånger, lekte med mina syskonbarn och blev fotograferad av Matilda nu som då. 

Jag var ledare för ett tonårsläger på Åland. Efter det var jag ledare på ett familjeläger på Klippan i Nykarleby. Där höll jag program för barnen på lägret som var i åldern 7 till 9. De var 30 stycken och jag var ensam ledare, men på något sätt lyckades jag hålla koll på dem. Dessutom hade jag många vänner som jobbade på och deltog i samma läger, så det var skoj.

Efter några dagars lägerkrapula bilade jag och två andra ledare iväg till Närpes där vi höll miniorläger. Det blev sommarens bästa läger som jag jobbade på. I en bil med syster och syskonbarn åkte jag sedan iväg till Pieksämäki på familjeläger. Där jobbade jag inte, men jag ställde upp som frivillig och jobbade i köket halva dagarna. På pieksämäkiläger har jag varit typ tio år, och det är alltid en höjdpunkt på sommaren.

Anna, Ida, Oskar och jag åkte hem tidigare från Pieksämäkilägret. De skulle delta i och jag skulle jobba på en volleybollturnering på Klippan. 

Efter turneringen kom lägerkompisarna på övernattning till min villa och jag kände mest att jag aldrig ville att sommaren skulle ta slut. 

Augusti

När det var dags för sommarens sista läger var jag ofantligt trött på att vara på läger. Jag var hjälpledare på sommarens andra skriftskolläger och det blev sist och slutligen ett lyckat läger för både ledare och konfirmander. 

De sista spontana kvällsdoppen i Nykarleby. 

Skolan började och det kändes som att jag steg in i en helt annan värld efter alla lägerdygn och sommaräventyr. Det var skönt tillika, min årskurs är superskoj. Jag började läsa samhällslära varenda vaken och ledig minut. Jag insåg hur dålig syn jag har och skaffade glasögon.

September 

Mamma, mina systrar och jag sprang tjejmilen i Stockholm. Jag sprang varenda meter av milen, men på en inte så hejdundrande tid. 

Löven blev gula på träden och jag fotograferade med Natalie. 

Förberedelserna inför stundentskrivningarna tog upp all tid och energi och jag prioriterade inte mycket annat.

Oktober

Diskussionerna kring fulljouren vid VCS blev mörkare och många elever, med elevkåren i spetsen, deltog i en manifestation i Vasa för vårt sjukhus. 

Hästen som jag hade ridit i över ett år flyttade fler hundra kilometer bort och sedan dess har jag inte ridit någon häst regelbundet. 

Wilma och jag for till Sibbo för att fira Wilma, hälsa på Ida och Anna och se Passenger live. Det var den bästa konserten jag har varit på.

Jag deltog i ett kyrkligt höstmöte för ungdomar på ett slott utanför Linköping. Syster Emma och jag sov två nätter i Lund, såg påven, nosade på utbildningar och kände på den stad som jag antagligen flyttar till när sommaren är slut. 

November

Trump blev president, det handlade mitt och Almas första poddavsnitt om. 

Med internationella utskottet fick jag åka till Bryssel på studiebesök om miljö och jordbruk. Dessutom bad europaparlamentariker Nicke Torvalds mig att skriva om besöker för hans tidning. 

Musikalen som min klass började komma på idéer till redan på våren i tvåan, övade på hela hösten och såg fram emot hela gymnasiet hade premiär. Sedan rullade föreställningarna på. 

December

Musikalen tog slut och det kändes väldigt tungt att något vi jobbat så hårt för plötsligt bara var över. 

Jag anslöt mig till skamklubben. 

December blev en festernas månad. Födelsedagsfester, skolans julfest, årskursens sitz, den tjugofemte och så vidare. Varje helg fanns något att fira. 

December blev en riktig mysmånad. Cafébesök, skogstur med Alma, glöggkvällar med klassen och annat spontant mys med vänner.

Mitt sista huvuduppdrag som elevkårsordförande var innebandyturneringen i slutet av månaden. Turneringen gick bra både att ordna och spela i. 3CM, min klass, vann guuuuld. Det är egentligen typ omöjligt för en musikklass att vinna, men vi gjorde det. 

Julafton firade hela familjen den tjugoåttonde, istället för tjugofjärde då alla inte kunde samlas. 

 

Nu är det nya året i full gång och jag ser fram emot ett 2017 när jag skriver studenten, jobbar börjar studera, flyttar hemifrån och gör mycket annat nytt och roligt.

Publicerad 06.01.2017 kl. 18:32

Att bli stor och göra världen bättre

Hej, Fanny, sex år! 

Vad du vill blir när du blir stor ber välmenande tanter och farbröder dig att svara på nu som då. Frågan är kittlande, fantasin sätter inga gränser för vilka jobb som verkar spännande. En dag svarar du astronaut, tänk att gå på månen och äta cornflakes som flyger. En annan dag frisör, alla andra flickor vill ju klippa hår. En tredje dag vill du jobba på Halpa-Halli, tänk att få pipa prodkter på kassabandet och träffa så många människor varje dag. Väldigt snabbt förstår du att du förväntas bli någonting när du blir stor. 

Vid åtta års ålder ser du på Ally McBeal och Legally Blonde med dina äldre systrar. De första advokaterna du lär känna, Ally och Elle, är unga kvinnor. Jag ska bli advokat!!!! ropar du till läraren i skolan, delvis för att andra i klassen inte vet vad en advokat är och du vill verka smart. Mest för att Ally och Elle blivit dina största förebilder, tänk att få jobba med någonting så roligt som att vara advokat. Idag vet du att rättegångar i amerikanska filmer inte är hela verkligheten.

Vid tio års ålder kommer du in på politiken. Du söker upp partiledarnas namn på wikipedia, skriver ner dem och memorerar dem. Att briljera med partiledarnamn blir ditt nya partytrick på skolgården. Vuxna märker av dina politiska utantillkunskaper och börjar snart skämta om att det nog blir en politiker av dig någon dag. Och du blir smickrad när de säger så, för politiker vill du bli. 

Modersmål har alltid varit ditt starkaste ämne. Du har alltid slukat böcker och stavat rätt. I slutet av lågstadiet får du bättre självförtroende när det kommer till att skriva. Du har aldrig varit särskilt stolt över de berättelser du skrivit. Du har alltid tyckt att det är svårt att komma på bra historier. Men på sexan, när temat på modersmålslektionerna är tidningstexter, hittar du din grej. Du skriver artiklar om pälsmössor och sociala medier så att fingrarna bara glöder. Journalist skulle kanske vara någonting för dig, tänker du och din lärare. 

Fanny, du kan bli vad som helst när du blir stor. Du kan döma brottsmål bättre än självaste Ally McBeal, du kan stifta nya lagar eller bli en journalist i världsklass.

Gör vad du är bra på, gör det bra och gör det för att du tycker om det. Gör skillnad, gör världen bättre och hjälp människor. Det är det som har betydelse i slutändan. Du kan bli vad du än väljer att kämpa för. Gör det för du gör för att göra världen lite bättre, inte för att göra dig själv bäst. 

Publicerad 08.12.2016 kl. 23:21

Bröst, tissar, bomber, meloner

Rubriken kräver möjligtvis sin förklaring, den är början till en av de hejaramsorna min lågstadieklass knåpade ihop till ett forskningsprojekt om bröstcancer. Här kommer ett informativt och detaljerat inlägg om bröst, på ett så osexigt sätt som det bara går. 

Ja, bröst. De kan vara stora, små, hängiga, fasta, olika stora, släta, skrynkliga och så vidare i all onändlighet. På så sätt är de som vilken kroppsdel som helst. De kan se ut lite hur som helst och de ser olika ut på olika kroppar. 

Men på många sätt är de inte som vilken kroppsdel som helst. Kvinnors bröst är en sexualiserad kroppsdel som inte får visas. De ska se rätt ut för att vara accepterade. De ska vara bortgömda för att vara accepterade. De ska tjäna ett sexuellt syfte för att vara accepterade, hujeda mig den kvinnan som ammar i offentligheten eller visar sina bröst i ett annat ickesexuellt syfte.

Sedan jag var nio år har jag burit bh. Inte nödvändigtvis för att min kropp behövt hjälp med att bära upp brösten utan för att det bara är sånt man gör. Sånt man gör för att man blir tillsagd det och för att de ser bättre ut i en bh.

Tills för en och en halv vecka sedan när jag bestämde mig för att ta en bh-fri vecka. Nu är jag i det skedet när jag utvärderar min vecka och motiverar för mig själv huruvida jag borde sluta vara bh-fri eller trotsa normen och vara just det. 

Jag är inte tillräckligt insatt, kunnig eller påläst för att känna ett behov av att övertyga dig om att göra samma sak. Men om du vill höra andra tala om saken kan du söka på "why i don't wear bras" eller liknande på youtube. Här är mina subjektiva och oslipade tankar om min egen bh-användning. Med bh menar jag bygel och stoppning.

Anledningar till varför jag borde sluta använda bh:

- Jag har mindre ont i ryggen när jag inte har bh

- Det finns många andra sätt att få stöd/form

- Det finns många andra sätt att täcka mina av samhället seualiserade bröstvårtor om jag vill det

- Mina bröst mår bättre av att andas än att vara intryckta i någon liten kupa

Anledningar till varför jag borde fortsätta använda bh:

- Det är inte lika kallt om bröstvårtorna på vintern

- Stunden på kvällen när jag tar av bh:n är den skönaste som finns (kanske säger något om att jag aldrig borde lagt på den)

- Det ser aningen bättre ut med bh under många klädesplagg (vanesak antagligen)

Med argumenten vägda mot varandra vinner nog borde-sluta-använda-sidan. Möjligen slutar jag helt och hållet, jag får se hur det går.

 

Publicerad 03.12.2016 kl. 11:34

Fredag 2 december

En ny period började och jag är sååå inspirerad inför vårens stundentskrivningar

Jag vågade prata finska i en skrämmande muntlig kurs jag påbörjat

Jag fyndade kokosolja för hela vintern vid XXL:s öppningsdag

Wilma och jag åt perjantaipizza och det gör jag cirka aldrig

Nytt avsnitt av Vi hörs klockan 8

Säsongsstart för PÅ SPÅRET 

Nytt avsnitt av SKAM (!)

Och dessutom en superdupermegaultrajättejättejättebra musikalföreställning med en underbar publik. 

Jag kan dö (snarare somna) lycklig.

Publicerad 02.12.2016 kl. 22:35

Inför nordiskt medborgarskap

Min första debattartikel! Helt ärligt hade jag missat att den fanns i dagens tidning, jag kom hem klockan nio efter en hel dag av musikalrepetition. När jag öppnade tidningen såg jag mitt namn på debattsidorna.

Nordisk känner jag mig allt nuförtiden när jag går runt och talar norska och refererar till skam och planerar att flytta till Sverige. Men allt för lätt är det inte att flytta till ett annat nordiskt land, därför behövs nordiskt medborgarskap. 

Publicerad 23.11.2016 kl. 22:22



Follow

 

Fanny 
Birgit Gustava 
Willman
Kolumnist, feminist och gymnasist.
På väg utomlands för att bli jurist eller journalist.

Mig hittar du med fingrarna glödande på tangentbordet, kring mötesbordet, på en fika, bakom pianot, bakom kameran eller på hästryggen.

Besatt av spenat, läppstift och magnus och peppes podcast.

Välkommen hit!